Instruktioner för hur man skall förhålla sig till sin egen födelsedag

Det är ballt att glömma bort sin egen födelsedag. Inte så uppenbart amnesi-aktigt att man inte har en aning om när man fyller år, vilken månad och ungefär vilken dag, utan snarare mer så att man vet exakt vilket datum man fyller år och man förbereder sig mentalt för att den dagen skall komma, men när den väl gör det, då ägnar man sig åt så mycket annat att man alls inte tänker på att man faktiskt fyller år. Det är sjukt fruktansvärt ballt.

Man skall inte ställa krav på andra vad gäller presenter man önskar sig. Helst av allt skall man inte önska sig någonting alls, men om man ändå får något är det väldigt viktigt att man tar emot vad man får med glädje. Att neka presenten är ju sjukt töntigt, med tanke på att givaren förmodligen ändå redan lagt ut pengar för den.

När man fyller år ställer man aldrig till med kalas. Däremot är det tänkbart att man bjuder sina vänner på en krogrunda, eller köper med sig något att äta till någon som har ringt och bett att man skall komma. Det behöver inte alls vara någon som faktiskt vet att man fyller år, det kan till och med vara någon som är lyckligt ovetande hela tiden. Att dricka en kopp svart kaffe och mosa i sig en eller två halvtorra bullar under en stund tillsammans med en bekant, allt medan man själv vet om att man fyller år, samtidigt som man vet att den andra personen inte vet om att man fyller år; det är fan i mig nästan höjden av ballhet.

Det är ballt att alltid utgå ifrån att ingen kommer ihåg att man fyller år. Födelsedagen är ju egentligen ingenting särskilt vettigt, ingenting man krampaktigt borde fortsätta att värdesätta. Därför är det också ballt att känna sig nöjd med att ingen heller har ringt. Om det visar sig att väldigt många ringer, är det också ballt att känna sig nöjd med. Eftersom födelsedagen är ett otroligt töntigt fenomen, som man själv sällan styr över, är som allra ballast att inta en relativt likgiltig attityd till allt som händer kring födelsedagen som fenomen.