Instruktioner för hur att förhålla sig till fotbollstränaren Tony Gustavsson

Tony Gustavsson är en riktig tönt. Han börjar närma sig fyrtio, men försöker fortfarande att se ut som en nittonåring. Tony Gustavsson är känslosam på permanent basis. Ett mål gör honom precis lika utåtagerande glad, som ett baklängesmål gör honom ledsen. I fotbollssammanhang är det töntigt.

När Hammarby förlorat kan Tony Gustavsson nästan aldrig uttala sig direkt efter matchen. Han brukar säga att han är så besviken att han inte har något att säga. Det är inte besvikelsen som gör att han inte har något att säga, det är hans dumhet. Tony Gustavsson är oerhört dum, och inte på ett ballt sätt.

Tony Gustavsson tror att man skall vara kompis med alla sina spelare. Hans ödmjukhet är så pass stor att han tappar all form av pondus. Spelarna kan därför göra vad de vill och säga vad de vill när de inte är nöjda med hur deras tränare agerar. I Hammarby spelar väldigt många illojala spelare, och det är tönten Tony Gustavssons fel.

När Tony Gustavssons lag vinner, då tror han att det inte finns något lag i hela världen som spelar bättre fotboll än hans lag spelar. Det spelar ingen roll om det rör sig om en uddamålsvinst; Tony Gustavsson får hybris så fort tre poäng är inspelade. Då börjar han prata i pressen om att det här laget, det kan minsann vinna guld. Nästa match brukar därför oftast sluta i katastrof. Tony Gustavsson har inte riktigt någon känsla för det där med fotbollspsykologi.