Instruktioner för hur att förhålla sig till Jari Haapalainen

Jari Haapalainen i The Bear Quartet är, till skillnad från Mattias Alkberg, inte alls särskilt ball. Han är sur på ett dålig sätt och borde klippa sig. Han är snart 50 år gammal - enligt rimlig tideräkning - och borde inte fortfarande vilja se ut som en tjugoåring. Jeansjackan och alla skramlande halsband bidrar till förfallet.

Det är töntigt att bara vilja spela electro och sitta och producera andra fjantar när man skulle kunna spela ball gitarr i ett ballt rockband. Det vill uppenbarligen Jari Haapalainen, som bara sitter och gnäller över alla sina tidiga skivor med The Bear Quartet. Han är ju en sådan där som bara gillar det senaste man har gjort, och sådant är ju fruktansvärt töntigt.

Jari Haapalainen borde le oftare. Vanligtvis är det ganska ballt att inte le särskilt mycket, det är onödigt att skratta åt en massa saker som inte är roligare. Men när andra ler och Jari Haapalainen bara är konstant sur är det inte ballt. Hade han kunnat dra ett cyniskt skämt eller två för att rättfärdiga hans surhet, hade det naturligtvis varit en annan sak.

Jari Haapalainens surhet talar för en ball sak, att The Bear Quartet slutar turnera, helt och hållet, och bara spelar in skivor.

Instruktioner för hur att förhålla sig till Bättre i Berlin av Mofeta & Jerre

Så här tycker aldrig en ball person:


Det här en ball persons motsvarighet till att ge någon/något fingret:


Mofetas & Jerres Bättre i Berlin är ball. Balla personer är inte de personer låten handlar om. Balla personer tycker att sådana resande, hippa idioter är just idioter. Balla personer behöver ingen stad, balla personer behöver ingen värld. Balla personer har ballheten, och ballheten är i första hand ett sinnestillstånd.

Balla personer tycker sällan om hiphop. Men balla personer kan göra undantag. Balla personer lyssnar sjukt sällan på texter, men även där finns det undantag. Har en låt ett aktuellt tema dess text kretsar kring, ett tema som intresserar balla personer, då lyssnar balla personer. Håller balla personer sedan med vad som sägs, är en text också ball. Det är alltså balla personer som har ensamrätt på att säga vad som är bra. Alla balla personer tycker likadant. Då är det så det skall vara. I Mofetas & Jerres fall handlar det om att balla personer kan identifiera sig med att vara ballare än dem texten hånar.

Balla personer är ju givetvis ballare än att de själva skulle få för sig att skriva en sådan text. Men det hindrar inte texten från att kunna vara ball.

Instruktioner för hur att förhålla sig till post-rock

Post-rock är sjukt ballt! Post-rock är kanske den allra ballaste musikstilen någonsin. Spelar man post-rock kan man komma undan med vad som helst, när som helst och för nästan vem som helst. Åtminstone balla personer. Alla som spelar post-rock är så blasé inför det att spela post-rock att de balla personer som lyssnar på post-rocken blir förvånade hur lite post-rockbanden verkligen bryr sig om sin publik. Balla personer går ju heller aldrig på spelningar för att verkligen se på bandet. Det är inte ballt.

I post-rock är inte allt så jävla noga. Man kan bara harva på en massa och så spelar man post-rock. Det är ballt. Harvande är nästan aldrig ballt annars, åtminstone inte när det gäller andra musikstilar, men när det gäller post-rock är det ballt. Långa låtar och bara en massa harvande och ingen som bryr sig om hur det låter. Musik är ändå inte särskilt ballt, det är rätt värdelöst och töntigt egentligen. Därför blir post-rock inte riktigt som vanlig musik, utan istället som något slags ljudmatta bara.

Harvandet och det monotona i post-rocken som är ballt, det kan inte hittas i någon annan musikstil. All experimentiell musik som bygger på samma idéer är inte balla, för den är så krystad. Post-rocken är aldrig krystad.

Man behöver inte ha några speciella kläder för att spela post-rock, och man behöver inte välja något särskilt instrument. Man måste kunna spela, vilket gör att det skiljer sig från den slafsiga punken där vilken idiot som helst kan låtsas vara med bara för att visa sig ball, vilket naturligtvis aldrig fungerar. Bara man kan spela, och är trött på allting annat, då kan man spela post-rock. Ballt.

Instruktioner för hur att förhålla sig till en åldrande Thåström

Thåströms spelningar nuförtiden är inte balla. Han är bara trött och går och viftar med händerna, orkar sällan några högre toner, skriker till stundtals utan egentligt syfte och böjer sig framåt som enda extra rörelse. Han är visserligen 52 år gammal, men Mick Jagger är betydligt äldre och det är bättre fart på honom. Det är i och för sig lite för mycket fart på Mick Jagger, som är en jobbig djävel, men Mick Jagger är åtminstone ett bevis på att åldern inte skall spela någon större roll.

Thåströms senaste platta, Kärlek är för dom, är bara en upprepning av den näst senaste. Precis samma sak gjorde han efter hans återkomstalbum Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal med uppföljaren till den, Mannen som blev en gris, som låter likadan fast är betydligt sämre. Det är inte ballhet, det är bara lathet.

Thåström borde börja med erotik på film igen, det skulle göra honom ball igen. Thåströms letargiska trötthet har gått till överstyr och är inte längre ball; att vara obrydd är oerhört ballt, men Thåström har i sin mentala slöhet upphört att existera och är således inte längre ball. Att existera är en förutsättning för att kunna vara ball.

Låtvalen under sommarens spelningar är den tyngsta av töntighetens stenar som fyller hans bröst. Att komma ut en gång till och köra Die Mauer; det är publikfrieri och dessutom ett uselt låtval. Om Thåström skulle slänga in några Peace Love & Pitbulls-låtar i repertoaren, då skulle han kunna klara sig till nästa sommar.

Instruktioner om hur att förhålla sig till mash up-låtar

Idéen med mashup-låtar är ganska ball, idéen om att mixa ihop två låtar så att man lyssnar på den som en. I stället för att slösa bort tid på att lyssna på två låtar, kan man lyssna på dem samtidigt. Det är otroligt ballt, för det lämnar en med betydligt mycket mer tid att ägna åt något ballt. Problemet är bara att det måste röra sig om två balla låtar, annars är det lika bra att bara lyssna på en av låtarna, och då naturligtvis den som är ball.

Det är heller inte alltid det blir ballt då man mixar ihop två balla låtar. Ett exempel på det är då Kylie Minogues låt Can't get you out of my head slogs ihop med New Orders Blue Monday, den mash up-låten är alldeles för mycket Kylie Minogue och alldeles för lite New Order för att den skall vara en klockren tidsbesparare. Då fungerar låten Ray of Gob bättre, som är en mash up-låt av Sex Pistols-låtar och Madonnas Ray of Light.

Det som talar mot mash up-låtarna är att det egentligen bara rör sig om musiker som är för lata för att skriva nya låtar, för lyssnar man på en del mash up-låtar kunde de lika gärna blivit skrivna på sådant sätt redan från början. Balla personer respekterar musiker som ägnat sig åt att skapa något eget. Originalitet är en ball ingrediens inom musik, precis som inom all annan konstnärlig verksamhet, och visst är mash up-låtar originellt på ett sätt, men inte på det riktigt balla sättet.

Instruktioner för hur att förhålla sig till att försöka sjunga med i låtar man inte kan texten till

Det är otroligt töntigt att försöka sjunga med i låtar man inte kan texten till. Instruktören såg en ung man på en spelning i fredags som sjöng med i texter han över huvud taget inte kunde. Det såg otroligt töntigt ut. Munnen bara fladdrade hejdlöst och hans ögon skrek ut osäkerhet. Instruktören slog då fast att det är otroligt töntigt att försöka sjunga med i låtar man inte kan texten till. Den unge mannen trodde med största sannolikhet att han skulle ses som ballare om det såg ut som att han kunde texterna. Det blev tvärtom.

Det är ju fullständigt meningslöst att sjunga med i texter man inte kan; det är väl egentligen ingen som fordrar att man skall kunna texterna man lyssnar på, inte ens om man är på en spelning. Det är ju ändå ganska töntigt med texter. Musik är i första hand musik, och text är i första hand text. Vill man läsa texter kan man väl lika gärna läsa böcker.

Det är heller inte särskilt ballt att nynna med i låtar man inte kan texten till. Även om det då inte specifikt är texten, utan snarare melodin (och därför kanske i viss mån musiken) man nynnar, är det ändå en del av texten och kan man inte texten kan man lika gärna hålla käften när man lyssnar på musik. Däremot är det tillåtet att sjunga med i de partier där man kan texten, men bara så länge man är tyst i de övriga partierna.

Instruktioner för hur att förhålla sig till artisten Michael Jackson

Michael Jackson är död. Först nu kan han som artist bli ball på allvar. Det hela hänger på hur de balla människorna vårdar hans namn. Michael Jackson skall fortsätta att vara ball som artist, men som människa skall man glömma honom. Som människa var Michael Jackson en bölande tönt, en bölande tönt som aldrig kunde ta ansvar för vad han gjorde. Balla människor tar ansvar för vad de gör, utan att alltid bry sig särskilt hårt om de varit dåliga.

En ball person vet att Michael Jackson inte hade det lätt som ung, men en ball person vet också att hade Michael Jackson varit tillräckligt ball hade han kunnat slå sig fri från arvet från sin uppväxt. Det fungerade för honom under ett par år, det var när han gjorde några bra plattor, men när det började gå sämre för honom, då slutade det i katastrof. När han blev ensam blev han en tönt. Därmed gick han emot allt det ballheten står för. En ball person släpper aldrig sin ballhet. Aldrig, oavsett om den är ensam eller tillsammans med andra.

Att Michael Jackson bytte hudfärg är ganska ballt. Något så idiotiskt kan vara ballt, om det finns något särskilt i det. Han kanske inte är den första som gjort det, men han är definitivt en av de allra mest kända.

Att Michael Jackson petade på småpojkar är givetvis inte särskilt ballt. Det är inte ballt att peta på sådana som inte tycker att det är så roligt, förutsatt att det inte är en del av något lustigt skämt. Om småpojkar tycker att det är roligt, då kan det vara ballt.

Instruktioner för hur att förhålla sig till musikern John Holm

John Holm är ball. Det tycker alla balla människor. Det tycker de för att John Holm är en av de svenska musiker som påverkat svensk musik allra mest, men ändå sitter han och trycker i någon lägenhet i Malmö och har inte gjort någonting riktigt vettigt på tjugo år. Man kan inte läsa om honom i några tidningar, knappt någon vet någonting om honom, han springer inte på en massa premiärer och flamsar och han sticker inte jämt ut sin nuna för att påstå saker och saker han som musiker egentligen inte förstår sig på.

John Holm har en sångröst som är ball. Det är bara töntar som inte tycker att den är ball, och det gör töntarna för att töntar är sådana som inte klarar av sångröster som inte låter som alla andra. John Holm låter svag och darrar i rösten. Hesheten i hans röst är ball, men det förstår inte töntiga människor. De tror att rena röster är balla röster, och det kan de naturligtvis vara, men inte bara för att de är rena.

John Holm är inte ball för att väldigt få människor lyssnar på honom. Sådant kan aldrig göra en musiker ball, det vet både balla personer och personer tar ballheten på allvar. Inte alla tar ballheten på allvar, men alla vill vara ball.

Instruktioner för hur att förhålla sig till popgruppen Noice

Noice var balla. Alla balla människor gillar Noice. Alla balla människor tycker samtidigt att det är töntigt att lyssna på Gyllene Tider. Noice sjunger om det som betyder något. Det är mycket ballare än att sjunga om något som inte betyder något, som Gyllene Tider gör.

Noice-killarna var sjukt unga när de slog igenom och ändå fixade de att spela in tre skivor som relativt intakt grupp, samtidigt som de turnerade och gick i skolan. Den fjärde skivan Europa brukar i princip ses som Freddie Hanssons eget projekt, men den är ball den också. Trots att bandet då hade uppnått stor popularitet med en tämligen enhetlig ljudbild, valde man att våga göra någonting helt annorlunda.

Att sångaren Hasse Carlsson vid nitton års ålder hade gjort tre skivor med Noice, två soloskivor och en singel tillsammans med den forna bandkamraten Freddie Hansson är fruktansvärt ballt. Vad som är ännu ballare är att han efter det konstaterade att han var slut som artist. Mycket mer än så blev det heller inte. Givetvis kan det ses som tragiskt, men i det här fallet är det mer ballt än tragiskt.

Det enda som är töntigt med Noice är det pinsamma försöket till utlandslansering. Singeln "Everything's alright" är töntig. Som ball person skall man inte gilla den.

Instruktioner för hur att förhålla sig till musikern Mattias Alkberg

Matti Alkberg är ball, han är djävligt ball. Människan är blek, fet, farsa, sur, inte särskilt attraktiv och har ovårdat långt hår, men är ändå kanske landets absolut bästa låtskrivare. Han är en antihjälte, utan att vara en stereotyp. Alkberg håller sig fortfarande uppdaterad, men är inte så där jobbigt och pinsamt ungdomligt medveten hela tiden; han har koll, utan att göra det till en så stor grej. Han är bara sävlig och slö, blaserad på ett mycket ballt sätt.

Matti Alkberg är heller inte särskilt rädd för att sticka ut hakan och säga ett par väl valda ord om vad som helst, men han gör det aldrig på ett skrikigt The Hives-aktigt sätt. Han är lurkig och han levererar kritik på ett lurkigt och bra sätt. Det är ballt, för vad han säger är som oftast balla saker.

Han gör lite den typ av musik han känner för, men utan att slaviskt följa de trender som går, och han gör det aldrig bara för att vara den som är knepig. Precis samma sak gäller för bandet han är medlem i; The Bear Quartet gör som de själva vill, utan att bry sig så mycket om vad lyssnarna egentligen tycker. The Bear Quartet tycker knappast om att över huvud taget ägna sig åt att göra musik. Ändå är bandet tämligen verksamt, vilket gör det till ett av Sveriges ballaste band.

Instruktioner för hur att förhålla sig till norsk svartmetall

Balla personer gillar norsk svartmetall. Kanske inte så mycket för musikens skull, utan balla personer respekterar först och främst de norska svartmetallarnas hängivenhet. Balla personer tycker kanske att det är lite töntigt att fotografera sin döda bandmedlem för att kunna ha bilden på kommande skivsläpp, men kan ändå inte riktigt värja sig mot tanken på det griseriet och den hängivenheten som ganska ball.

Balla personer bryr sig inte dess mer om de inblandade har tuttat på kyrkor och dylikt, balla personer är som bekant inte tillräckligt intresserade av religion för att störas av något sådant.
Det andra jobbiga som de norska svartmetallarna har ägnat sig åt, det vill säga mord och misshandel, är något balla personer tycker är lite onödigt, men som de kan ha överseende med. När hängivenheten är så stor som svartmetallarnas är, då får man räkna med lite annat svinn.

Det storhetsvansinne som finns hos de norska svartmetallarna, det tilltalas den balla personen av. Den känner igen sig, även om den vet att den är ballare än svartmetallarna, men kan ändå tycka att det fortfarande är en annan väg att följa, låt gå att den leder dem bort från ballheten. Balla personer vet att norsk svartmetall är ett misslyckat försök att vara ball, oavsett vad som sägs.

Instruktioner för hur att förhålla sig till bandet Takida

Takida är i särklass Sveriges absolut töntigaste band. En ball person ler i mjugg åt bandet vars sångare skjuter ut sin haka längre än Percy Nilegård, den känner ett stark obehag gentemot den tuff-utanpå-men-mjuk-inuti-attityd bandet förmedlar. En ball person är tillräckligt musikaliskt skolad för att förstå att Takida-låtar, sådana skulle vilken utvecklingsstörd sjuåring som helst kunna slänga ihop, när som helst.

En ball person ser aldrig ut som töntarna som lyssnar på Takida ser ut, svartfärgat spikformat hår, silvrigt kulhalsband, svart t-shirt med glänsande rock'n'roll-tryck, slitna jeans med halvgrov kedja som håller plånboken på plats i bakfickan och vita sneakers av märket Adidas. En ball person är som redan beskrivet vältränad, men inte på det sätt Takida-människor är; en ball person blåser inte upp sig när den är på krogen.

Det är den hårda, men ändå mjuka attityden som balla personer tycker är allra töntigast. Balla personer har redan insett att alla som lägger sig till med sådana manér gör det för att de tror att det är vad kvinnor tycker om. För det är ju naturligtvis nästan bara män som lyssnar på Takida; män som kan identifiera sig med Takidas musik är döda inuti. En ball person behöver inte nödvändigtvis vara i kontakt med sitt känsloliv, men den har åtminstone ett sådant.

Det enda som är någorlunda ballt med Takida är att de var tillräckligt dumma för att inte förstå att de var helt värdelösa under det att de ägnade sig åt att spela på After ski-krogar i alldeles för många år utan att se någon större ljusning för karriären. Sådan dumhet är ball.

Instruktioner för hur att förhålla sig till eurodance från 1990-talet

Eurodance från 1990-talet är ballt, så länge man inte spelar det hur mycket som helst. Det är lätt hänt att det blir en grej, och allt som blir en grej är inte välkommet. Eurodance skall spelas med måtta, precis som det mesta annat.

Eurodance är ballt för att nästan varje låt innehåller en kvinna som sjunger en refräng som sätter sig, och en man som rappar entonigt och fullständigt meningslöst under verserna. Det är också ballt för att melodierna ofta är så pulserande och för att takten så intensivt medryckande. Texterna i refrängerna är därtill tillräckligt enkla för att man skall kunna sjunga med ibland. När det passar sig, alltså.

Eurodance är ballt för att det är lätt att ta till sig. Det är dessutom inte särskilt pretentiöst, vilket är skönt i sitt sammanhang, dans. Det är mycket ballare att dansa till eurodance än till den senaste klubbmusiken. Det sistnämnda är bara krystat, eftersom det inte finns någon människa som på riktigt tycker att den är bra. Däremot finns det många som med rätta tycker att eurodance är bra. Det gör det inte mindre ballt.

Instruktioner för hur man skall förhålla sig till experimentell musik

Det finns ju många typer av experimentell musik, men som grundregel kan sägas att allt det som vanligtvis kategoriseras som experimentell musik är töntigt. Det är musik som alla vill lyssna på, men som bara en del faktiskt klarar av att lyssna på, utan att vilja ta bort sig. Att vara en av dem som faktiskt orkar med att lyssna på experimentell musik kan i och för sig vara ganska ballt, men i och med att det föregåtts av en längre period av vämjelse, tappar företeelsen sin ballhet.

Ett exempel på töntig idioti vad gäller experimentell musik är John Cages stycke 4´33. Tystnad i fyra minuter och trettiotre sekunder, det är bland det töntigaste som finns. Det är sådant man kan ägna sig hemma på egen hand, men inte inför andra människor. Det är ingen som tycker att sådant är bra, de som säger att de tycker att de är bra, de ljuger bara för att verka balla. Och som bekant är det något som alltid resulterar i ballhetsförminskning.

Instruktioner för hur man skall förhålla sig till låten Svennebanan av Promoe

En ball person har inga problem med att delvis känna igen sig i texten till Svennebanan; en ball person är medveten om att den är satirisk och att den träffar rätt, även hos den balla personen, men kan ändå tycka att den är bra; en ball person hade önskat att Promoe valde ett bättre eurodancebeat, även om den också förstår att det är en del av satiren; en ball person kan till och med tas för en sådan som Promoe sjunger om, utan att den balla personen störs av det; en ball person tycker att Promoe borde ha slipat på refrängen en aning; en ball person tycker egentligen inte att låten är särskilt bra.

Instruktioner för hur man skall förhålla sig till kristen rock

Kristendom är som bekant inte särskilt ballt, inte religiositet för den delen heller. Men kristen rock däremot, det är ballt som satan. Det är ballt för att det kombinerar två delar som aldrig någonsin var tänkta att kombineras. Rocken föddes som ett totalt avståndstagande från kristendom, och sedan kom de kristna rockarna och krävde att de också skulle få vara med. Oavsett vad man tycker om texterna och musiken har kristna startat rockband, kört sin grej och verkar inte ha några tankar på att sluta.

Att höra rock i kyrkan däremot, det är inte särskilt ballt. Akustiken för att spela rock brukar inte vara den bästa i kyrkor. Dessutom blir det töntigt då alla besökarna sitter ned. Skulle de troende jesusrock-fansen tappa fattningen helt och hållet, skena och välta bänkar i sin kärlek till Jesus, då skulle det vara rätt ballt att spela kristen rock i kyrkan. Annars inte.

Kristen rock skall spelas på festivaler för kristen rock. På sådana kan de fåtaliga troende lyssnarna träffas, lyssna på kristen rock, headbanga och prata om Jesus. Det är nördigt ballt, det är ballt på ett nördigt sätt, ungefär som de konservativa.

Kristen svartmetall däremot, det är aldrig ballt. Då har man tagit det ett steg för långt. Kristna svartmetallband är bara ute efter att vara så pass annorlunda som möjligt.

Instruktioner för hur man skall förhålla sig till jazzsolo på gitarr

Gitarren är inte ett jazzinstrument, inte egentligen. När det kommer till jazz (som i sig kan vara fruktansvärt ballt), är gitarren i sin klena ton alldeles för töntig för att få vara del av en jazzorkester. Inte ens i en töntig jazzorkester är den ball, exempelvis bland flöjtar och jazzsångare. Gitarren är duglig som komp i en jazzorkester, men när det kommer till solon är det strängt förbjudet att spela på den.

Det spelar ingen roll hur snabbt, intensivt eller passionerat man spelar på gitarren. Det är tonen det är fel på, och den går det inte att göra något åt. Man skulle kunna tänka sig att det skulle räcka med att höja volymen, men i sitt omfång blir tonen inte större för det, och då fallerar hela idén direkt. Somliga har provat distorsion, men det blir alltför avvikande; det kan fungera ett par låtar, men inte i längden. Det fungerar främst för att det är något annorlunda, men gör man till en grej är man ute på mycket töntig is.

Instruktioner för val av instrument om musikintresse finns

Tidigare har Ball i samtiden skrivit att det kan vara ballt att kunna spela gitarr. Det skall fortfarande hållas som absolut giltigt, men det skall ses som lite mer nyanserat än så. Många tror att det att kunna spela gitarr är det allra ballaste vad gäller det att kunna hantera ett instrument. Så är det inte.

Om man som ung vill börja spela ett instrument i dag skall man inte välja att börja spela gitarr. Man skall lära sig att spela piano. Klaviatur är det allra ballaste instrumentet i och med sin bredd. Kan man spela piano kan man spela de flesta instrumenten, så länge man har tillgång till en dator och ett sequencerprogram. Dessutom kan man förläget klinka lite piano på ett partaj, eller spela stora konserter, inom både jazz, blues och klassisk musik. Gitarr kan alla lära sig att spela, det är något som kan komma allt eftersom, men att spela piano kräver mycket träning.

Instrument man skall hålla sig borta från, instrument som är direkt töntiga, är exempelvis bas (som har tråkig och svårhörd ton), saxofon (som är ett fruktansvärt uttjatat instrument) och trummor (som lätt hänt också kan missförstås som ett ballt instrument, men egentligen bara passar människor som lider av ADHD, kanske utan att de själva vet om det).

Bli ball, spela piano!

Instruktioner för gitarrspelande under fest

Att kunna spela gitarr kan vara ballt. Så länge man inte siktar på att bli en Yngwie Malmsteen, eller nöjer sig med att kunna plinka fram en eller två låtar. Det är heller inte ballt att lära sig ett Metallica-solo riktigt bra, eller nöta in några partyhits liksom bara för att vara beredd. Man skall inte sträva efter att bli som de människor som för jämnan har ett plektrum i fickan. Det är en bra tumregel.

Finns det en gitarr på festen är det viktigt att man inte är märkbart angelägen om att få spela på den. Om någon frågar, kan man naturligtvis erbjuda sina tjänster, men uteblir frågan skall också gitarrspelandet utebli. På fest är det aldrig ballt att envisas med att spela och sjunga låtar ingen har hört. En bedömning av vad som är lämpligt att spela var måste göras utifrån sammanhanget. Att bara spela Cornelis-, Gyllene Tider- och Magnus Uggla-låtar är inte heller ballt. Man måste uppvisa lite fingertoppskänsla i valet av låt man spelar. Det är ballt att kunna plocka fram de där låtarna alla kan, utan att de vet om att de kan dem.

Om man sjunger med är det viktigt att man inte svamlar, men man får samtidigt passa sig för att bli alltför allvarlig. Människor som sjunger fint sjunger oftast dåligt. Det är tråkigt och fruktansvärt töntigt; att spela gitarr på fest skall inte sluta som någon jävla sångtävling.

Gitarren får inte användas som penisförlängare. Märker man att festen slutar att handla om något annat än gitarren och låtarna, då är det dags att sluta spela. Det är i regel ändå inte att rekommendera längre spelsessioner än 45 minuter.