Instruktioner för hur att förhålla sig till en åldrande Thåström

Thåströms spelningar nuförtiden är inte balla. Han är bara trött och går och viftar med händerna, orkar sällan några högre toner, skriker till stundtals utan egentligt syfte och böjer sig framåt som enda extra rörelse. Han är visserligen 52 år gammal, men Mick Jagger är betydligt äldre och det är bättre fart på honom. Det är i och för sig lite för mycket fart på Mick Jagger, som är en jobbig djävel, men Mick Jagger är åtminstone ett bevis på att åldern inte skall spela någon större roll.

Thåströms senaste platta, Kärlek är för dom, är bara en upprepning av den näst senaste. Precis samma sak gjorde han efter hans återkomstalbum Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal med uppföljaren till den, Mannen som blev en gris, som låter likadan fast är betydligt sämre. Det är inte ballhet, det är bara lathet.

Thåström borde börja med erotik på film igen, det skulle göra honom ball igen. Thåströms letargiska trötthet har gått till överstyr och är inte längre ball; att vara obrydd är oerhört ballt, men Thåström har i sin mentala slöhet upphört att existera och är således inte längre ball. Att existera är en förutsättning för att kunna vara ball.

Låtvalen under sommarens spelningar är den tyngsta av töntighetens stenar som fyller hans bröst. Att komma ut en gång till och köra Die Mauer; det är publikfrieri och dessutom ett uselt låtval. Om Thåström skulle slänga in några Peace Love & Pitbulls-låtar i repertoaren, då skulle han kunna klara sig till nästa sommar.