Instruktioner för hur att förhålla sig till att störa sig på särskrivningar

Folk som stör sig på särskrivningar har inte upplevt helvetet på allvar. Särskrivningar är det allra minsta problemet med människors behandling av det svenska språket. Det behöver inte alltid vara töntigt att inte kunna skriva ordentligt, men det är alltid töntigt att låtsas som att man själv gör alla rätt, när man egentligen är en lika stor idiot som alla andra.

Folk som stör sig på särskrivningar stör sig på dem bara för att särskrivningar är det enda fel de är kapabla till att upptäcka. Det är personer som skriver "någon slags bil" istället för "något slags bil"; det är personer som inte kan skilja mellan "de", "dem" och "dom"; det är personer som själva använder så pass många nya engelska termer att en engelsman som aldrig kommit i kontakt med det svenska språket utan problem skulle kunna förstå vad de pratar om; det är personer som säger "andvända", "ijenklien" och "stog" istället för "använda", "egentligen" och "stod"; det är personer som använder "å" istället för både "och" samt "att" så ofta att de slutar att skriva "att" och istället konsekvent använder sig av "å"; det är personer som använder sig av förkortningar som "lr" istället för "eller" i sms-språk, utan att förstå att de själva också bidrar till nedmonteringen av de svenska språkreglerna. Töntar!

Att störa sig på särskrivningar är bara ett lumpet sätt att vilja ge sken av att man har koll på svenska skrivregler. Det är bara töntar som håller på med sådant, töntar som borde gå en livslång kurs i svenska för att lära sig upptäcka de allra värsta felen, för att lära sig bli förbannad på riktigt. Töntar som dessa är dock inte särskilt intresserade av att lära sig något mer än det som räcker för att kunna lägga sig till med en översittarattityd när det passar.

Instruktioner för förhållningssätt till främmande språk

Det är ballt att snöa in på annorlunda företeelser, så länge man håller käften om att man gör det. Om man till exempel av en händelse skulle råka börja intressera sig för swahili, är man högst tillåten att förkovra sig i det så till den grad att man till fullo behärskar språket. Att vid något tillfälle också få användning av det är ballt. Däremot är det viktigt att det är ett tillfälle som verkligen kräver ett användande av det främmande språket, ett tillfälle eller en situation man själv absolut inte får arrangera. Det är exempelvis ballt att hänga på några polare som sticker till Kenya eller Tanzania, men det är jävligt viktigt att man inte meddelar sina medresenärer om att man kan språket.

Om man skulle börja intressera sig för ett främmande språk, är det av yttersta vikt att man inte sammankopplar sitt intresse för språket med ett intresse för landet där språket allra främst talas. Det är två helt olika saker, och i det här fallet får det ena under inga omständigheter leda till det andra. I vissa fall är hatet gentemot landet där språket talas rent av att föredra. Ett språk får aldrig bli ett förhållningssätt till exempelvis kultur; ett språk får aldrig bli ett sätt att föra sig; ett språk får aldrig bli det som säger hur man skall klä sig; ett språk är bara ett i raden av många intressen en ball människa kan ha, där alla intressen skall hållas strängt separerade från varandra.

I Frankrike talar man franska. I Tyskland talar man tyska. I Sverige talar man svenska, aldrig swahili.