Instruktioner för hur att förhålla sig till Johannesevangeliet

Johannesevangeliet är lätt det ballaste evangeliet, det är det evangelium det är allra mest krut i. Johannesevangeliet innehåller både långa berättelser om alla mirakel Jesus påstås ha utfört och en summering av alla idéer han hade om hur man bör vara som människa. Evangeliet i sig är ju inte särskilt ballt, men Johannesevangeliet är ballt som berättelse, som redovisning av evangeliet såsom man påstår att Jesus predikade det.

Det finns många namn i Johannesevangeliet, och man lär sig därför en hel del om lärjungarna man inte lär sig i de andra evangelierna. Matteus-, Markus- och Lukasevangeliet är förmodligen en samling lögner i jämförelse med Johannesevangeliet, det märker en ball person då en ball person närläser Johannesevangeliet. Närläsning för en ball person är detsamma som att snabbt läsa igenom något, eftersom en ball person förstår allting mycket bättre än en som är töntig. En töntig person tänker för mycket på moral och sådant när de läser Johannesevangeliet, och eftersom det innehåller en hel del känsliga partier för moderna läsare, hakar de töntiga personerna upp sig vid dessa småsaker och förstår därför inte hur ballt Johannesevangeliet verkligen är.

Bibeln i sig är ganska tråkig, särskilt efter Romarbrevet. Efter Romarbrevet slutar det hända saker, och trots att en ball person är en avslappnad person och förhåller sig ganska likgiltigt till huruvida det händer saker eller inte, känns det relevant för en ball person att läsa de delar av Nya Testamentet där det finns lite krut. Alla breven som följer därefter är tämligen ointressanta, och Uppenbarelseboken, som man kanske kan tro är ball, är ingenting annat än en lång science fiction-berättelse, och science fiction är bara för töntar som inte klarar av att leva i den här världen utan att börja peta sig själva i näsan för underhållnings skull.

Instruktioner för religiös tro

Det är inte så ballt att tro på en gud eller flera gudar, det kan aldrig vara ballt att tänka sig att det finns något som är ballare än en själv (lika ball som en själv ja, men aldrig ballare). Det är tumregeln för ballhet och religiös tro, men som brukligt finns det avvikelser, av vilka några skall behandlas här nedan.

Det töntigaste av allt, det är att säga att man tror på något, utan att kunna definiera vad man tror på. Det gör man bara för att man inte vill ha fel, inte vill göra sig ovänner och ändå vill gardera sig inför sin bortgång och ett eventuellt gehenna. Så länge man kan vidhålla sin tro, känner sig övertygad om att de argument man använder är relativt rimliga och är kategorisk i vad man tycker. Ja, då kan det till och med vara lite ballt att tro.

Somliga ultra-ortodoxa grupperingar är rätt så balla i sin tro. Det största problemet med att vara ball som ultra-ortodox är att man kommer att bryta mot så många av sin religiösa övertygelses bestämmelser i sitt övriga arbete för att vara ball, vilket i princip omöjliggör ett samtida ballt leverne vid sidan av utförandet av de religiösa plikterna.

Det lättaste för en ball person är att inte tro på någonting. Att inte tro kan aldrig vara något man bestämmer sig för, då blir det hela genast väldigt töntigt, utan något man så länge man kan minnas alltid har känt.

Nummer två i töntigastlistan vad gäller religiös tro, är det somliga gör för att sticka ut, det att intressera sig för en religion som är liten, av mindre betydelse och som inte finns i Sverige. Ingen människa kan ha ett naturligt förhållningssätt till något de aldrig kommit i kontakt med, alla sådana försök är alltid krystade, töntiga och straffas med mängder av minuspoäng på ballhetsskalan.